Det händer alltför ofta att jag känner mig bitter över tillvaron. Bitter över att jag inte hittat ett lyxigt drömjobb, bitter över att jag inte har råd att göra iordning köket i vår lilla lägenhet eller att jag inte kan beställa hem varenda underbar klänning jag dagligen surfar förbi. Bitter över att jag inte kan boka en utlandsresa imorgon och vara borta två veckor. Bitter över världsliga saker och en sån dum sak som pengar. Så händer det där som sätter mina dumma tankar i perspektiv, någonting verkligt.

Helt plötsligt blir allt så påtagligt och jag förstår inte hur de som påverkas orkar. Jag hade för längesedan gett upp, sett min dröm gå i spillror och ännu mer bittert hade jag försökt klara mig igenom en misslyckad vardag. Men inte de här människorna.

Ibland förundras jag över hur mycket vissa människor måste utstå. Människor som inte gör något annat än sliter för att saker och ting ska gå i rätt riktning, men som gång på gång får käftsmäll efter käftsmäll. Ibland undrar jag när det ska vara nog, när de ska ge upp. De kommer inte göra det, jag tror inte de kommer ge upp än på hundra år. Jag avundas deras beslutsamhet, någon dag ska jag bli likadan.

Jag behöver inte skriva vilka det gäller, de vet när de läser. Och jag är stolt över att de står mig så otroligt nära!